Jag gillar Islay-whisky. Allting jag har provat därifrån hittills har vunnit min eviga kärlek och respekt. Jag tror helt enkelt att de passar min norrländska attityd: Älska mig eller hata mig, jag bryr mig inte.Ni får mig som jag är. För en person som druckit Bells vid en liten fjälltjärn en gång, så blir en rökig whisky som en dröm. För om man tänker sig att man sitter vid en fjällsjö med en kompis. Det är lugnt och fridfullt, och ni är de enda människorna inom några mils avstånd. Ni har promenerat med packning hela dagen. Ni är helt slut...

 

Inte fan är det en Macallan man vill ha då? Visst vill man ha en whisky lika vild som ens omgivning då? Alltså just en rökig whisky. Det är lite därför jag älskar rökiga whiskys. De påminner mig om frihet helt enkelt.

 

Caol Ila uttalas 'cull-eela', vilket betyder”Islays sund” på gaeliska. Hector Henderson grundade Caol Ila 1846, och det gjorde succé direkt. Framförallt blended industrin var som galna i Caol Ila’s whisky, så det var dit det mesta av de 700 000 liter som de bryggde varje år gick. Caol Ila har tre standard buteljeringar. Dessa är 12-årig, 18-årig och en Cask Strength. Även en 25-åring släpps med jämna mellanrum.

 

Den är ljust guldaktig till färgen. Doften ger ifrån sig fin rök och honung. En tydlig fruktighet, som jag bestämmer till sura gröna äpplen, finns också i tydliga inslag. Samman med detta rider en syrlig citrusdoft som balanserar allting. Mycket angenäm doft.

 

Till smaken så är det den kraftiga röken som dominerar. Den tar över dina smaklökar från första stund, och först när jag verkligen anstränger mig så lyckas jag även hitta de sura gröna äpplen som ingick i doftkartan. Så småningom hittar även ett tydligt inslag av nötter, men det är allt. Lite sälta finns förresten också med. Eftersmaken är lång och ganska torr.

 

Låtval: The islander (Nightwish)

 

Betyg: 2@ av 5 möjliga.

 

Sammanfattning

 

Jag förstår inte själv varför jag inte gillar denna whisky. Jag älskar ju rökiga whiskys annars, men denna faller mig verkligen inte i smaken. Den är inte dålig, men jag gillar den bara inte. Tycker den har för utvecklad röksmak. Det är många som prisar Caol Ila, och visst kan jag förstå varför, men jag själv kommer inte göra det. Jag vidhåller att röken tar över för mycket i smaken, och det gillar jag inte. Dock tycker jag ni ska prova den själva och komma till en egen slutsats om vad ni tycker om den.

 

Det var lite jobbigt att be om ledigt för att stå och köa för en Whisky. Jag var ute i god tid dessutom, en hel månad i förväg bad jag om ledigt för att säkerställa att det skulle gå. Så den 1 December stod jag utanför systemet klockan 08.00 för att stå i kö för att köpa en Whisky. Och jag var inte ens först på plats.

 

Men jag fick mitt exemplar och var nöjd över det. 678 kr för 70 cl. Jag lekte med tanken först på att inte ppna den, så att man kunde sälja den något år senare och kanske tjäna en slant. Men sen kom jag på att jag har fan inte köat för pengarnas skull. Dessutom tror jag inte att vinsten skulle ha blivit så stor. Några hundringar kanske, som mest en tusenlapp.

 

Den doftar friskt av ljuv vanilj. Vid sidan om vaniljen hittar du ganska klara dofter av smörkola och lite nötter. Även ett visst sherry-inslag finns, men det är såpass litet så att man verkligen får anstränga sig för att hitta det. Sen var det en doft också som jag inte kunde placera riktigt, men så plötsligt så stod det klart. Mandelmassa! Låter väl inte som någon optimal doft, men jag tycker den gjorde sig bra där.

 

Till smaken är den lätt fruktig. Även här finns det ett friskt vanilj inslag som följs åt av nötter och smörkola. Att de har döpt denna till Eminent Sherry kan jag inte riktigt förstå, då den knappt finns där. Är det en sherry-whisky man är ute efter så är det inte denna man ska köpa. Den är lite syrlig till konsistensen, och allting balanseras upp av ett citrusinslag.

 

Låtval: Luft (Dia Psalma)

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga

 

Sammanfattning

 

Mackmyra har någonting på G här. Jag gillar deras färdiga buteljeringar, och framtiden med lite kraftigare, rökiga whiskys ser grymt spännande ut. Men de slår mig inte med häpnad. Eminent Sherry är en trevlig bekantskap, men det är inte det jag längtar efter när jag kommer hem efter jobbet en Fredag. Mackmyra rider mycket på det faktum att det är svenskt, det är därför vi köper det till stor del. Jämförelsevis så kostar en 18-årig Highland Park 543 kr, och där snackar vi en grym whisky. Varför man då ska betala 678 kr för denna, om man bortser från att den är svensk, det förstår jag inte. Jag ångrar inte köpet, men skulle det inte ha varit en Mackmyra så skulle jag aldrig ha köat för den. Trist men sant.

Jag fick smaka ur Preludium 3 långt innan jag började intressera mig för Whisky. Då smakade det fan. Det var helt enkelt inte drickbart. Nu fick jag chansen för ett tag sen igen. Denna gång var det Preludium 4 som skulle provas. Jag gillar Mackmyras Whisky. Både Den första utgåvan och Special 01 har fallit mig i smaken, så det var intressant att få prova på lite yngre grejor när man vet hur det färdiga resultatet kan bli.

 

Och när man doftar på den så blir man postivt överraskad. Jag hade väntat mig råsprit med nån liten blommig ton kanske, men istället möts jag av ljuva dofter av sötmandel, vanilj och friska blommor. Så doften är angenäm, om än lite spritig.

 

Men sen när det är dags att provsmaka den så dör allt. Det är istortsett råsprit som man smuttar sakta på. Visst det finns en lite fruktig ton, och ett uns av jod, men det är smaker som ligger och lurar och inte märks direkt. Så tyvärr.

 

Betyg: 1@ av 5 möjliga

 

Sammanfattning

 

Katastrofdålig. Men det är ju Preludium serien vi snackar om också, alltså den whiskyn som inte var färdiglagrad. Jag kommer likt förbannat försöka få tag i en flaska så småningom, bara för att ha den. Givetvis samman med de andra delarna då också. Men att öppna dem... Det finns det ingen mening med.

 

Tomintoul Peated 40%:

 

Färg: Klar gyllengul färg

Doft: Blomsteräng och hasselkola. Lätt rökig.

Smak: Lätt Sherrytouch. Neutral och utan personlighet. Spritig eftersmak.

 

Coleburn G&M Connsieurs Choice 25 year (1981-2006) 43%

(Nedlagt 1985)

 

Färg: Klar, blekt gulvit. Ciderliknande.

Doft: Frän äppelsmak. Ciderliknande. Inslag av söt sherry. Doftplus!

Smak: Äppelsmak med inslag av bär och jod. Kraftig smak.

 

Balmenach Distillery G&M Connsieurs Choice 32 year (1975-2007) 43%

 

Färg: Mörk klar bärnsten.

Doft: Söt sherry med punsch och russin inslag. Angenämt fruktig. Vanilj och kola märks också av.

Smak: Sherry och punsch. Russin. Har en krämig touch. Viss bitterhet i eftersmaken.

Lagavulin Distillers Edition (1990-2006) 43%

 

Färg: Gyllenbrun, oljig.

Doft: Rökig med inslag av sherry och russin.

Smak: Kraftfull rök med sherry i bakgrunden. Oljig.

Kommentar: Mycket bra. 4a i betyg. En magisk upplevelse tillsammans med rätt choklad.

 

Choklad

Michel Cluizel 1* Cru de planation. Sao Tome

 

Kraftfull kakao, framhäver sherrysmaken på whiskyn. Sött fruktig.

En grym upplevelse tillsammans med Lagavulin Distillers Edition!

 

Ardbeg Corryvreckan Committee Bottling 57.1%

 

Färg: Flytande guld.

Doft: Kraftfull och rökig med inslag av punsch, kola och saltvatten. Förvånansvärt söt.

Smak: Extremt kraftig med inslag av punsch/sherry. Och rök!

Utspädd: Punsch/sherry framträder tydligare, liksom röken.

­

Ost

Stradhan Blue

Sträv, men likväl krämig. Har svårt att hitta ord för smakerna, men salt finns där iaf. Perfekt att avnjuta tillsammans med Ardbeg Corryvreckan.

 

_______________________________________________________________________________________________

 

Bruichladdich Port Charlotte PC5 Cask Strength 2001 63.5%

 

Färg: Ljusgul. Kådaliknande.

Doft: Kraftig rök och mandelmassa och tallkåda. Nötig.

Smak: Extremt kraftig rök med sherry inslag. Även mörk choklad, torv och jod. Mjuk konsistens!

Utspädd: Doften antar en blommig aura. Allting framträder lite mer.

Mer utspädd: Fortsatt blommig. Lite fruktigt inslag. Nötig kola och rom inslag. Smaken antar en lätt touch av choklad och kola. Fortfarande extremt kraftig smak!

Kommentar: En ny favorit! Det bästa jag har provat på hittills! WOW upplevelse. Måste ha! 5a i betyg!

 

Hazelburn 1997-2005

Nedlagt 1926

 

Färg: Klart gyllenbrun.

Doft: Nötkola och vanilj. Lätt punsch och russin. Inslag av söt tuggtobak och jod. Ljuvlig doft!

Smak: Elegant, mjuk framtoning. Kola och punsch. Lätt rökig.

Utspädd: Mer tydlig kola.

Kommentar: Grym doft! Kunde inte ta bort glaset från näsan. Doften utklassade tom smaken! Mycket bra! Törs inte betygsätta den, både pga whisky-intaget sen tidigare, men även pga priset... (12500 DKK)

 

En fjällstuga i Sälen 1998: Ett kompisgäng sitter inne i stugvärmen och värmer sig med whisky. Av en ren slump har alla tagit med sig varsin flaska single malt för att ha som after ski dryck, och självklart diskuteras det. Efter ett tag börjar samtalet smyga sig in mot varför det inte fins någon svensk whisky. Ja varför? De hittar inget svar. Där togs första steget mot Sveriges första single malt.

 

Idag börjar man göra sig ett namn internationellt. Man har fått motta prestigefulla priser och lovord av kända whiskyskribenter, och släpper snart sin nya whisky vid namn Special 01. Ställ dig i kö utanför systembolaget måndagen den 1 december om du vill försäkra dig om att få en sådan.

 

Kunniga personer verkar vara eniga om att Mackmyra inte liknar någonting annat. Och det är inte heller meningen. Man vill inte att kunderna ska tro att det är skotsk whisky de köper, tvärtom. Man använder bara svenska råvaror och har sitt destilleri en liten bit utanför Gävle, på Mackmyra bruk. Man använder sig ofta av mindre fat än de skotska destillerierna, vilket gör att de inte behöver lagra lika länge som vid användning av större fat.

 

Men är den bra då?

 

Doften påminner mig om diverse vitviner nästan. Den är fruktig och elegant. Väl avmätt. Små uns av jod kan spåras, päron likaså. Vid enstaka tillfällen tycker jag mig finna ett litet rökigt spår, men det är bara ibland. När jag spätt den med lite vatten så framträder också en tydlig doft av mandelmassa fram.

 

Den är ljus till färgen, nästan lite blek. Den gör sig vacker i mitt glas. Färgen överensstämmer ganska väl med de dofter man känner.

 

Självklart är den fruktig till smaken också. Mandelmassan gör sig påmind här också,. Även en touch av vanilj finns där. I övrigt är den varken bu eller bä, ingen riktigt dominerande smak av något. Snarare en härlig symbios av diverse olika ljuva smaker. Jag gillar den!

 

Låtval: Knocking on heaven’s door  (Guns n Roses)

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga

 

Anekdot: Första gången jag fick smaka Mackmyra så var det ur prelodium serien. Då var whisky någonting man drack när någon bjöd, eller nåt man blandade med cola. Tror mitt omdöme om den var ”fy faen!” Skulle vara intressant att få smaka den idag.

 

Sammanfattning

 

Klart godkänt! En feelgood whisky. Okej det är inte det första jag väljer när jag kommer hem sönderfrusen och behöver få i mig något värmande. Men efter en god måltid i goda vänners lag... Kan tänka mig att den är grymt passande då. Jag gillar den nu också, men den slår mig inte med häpnad. Sen har det kanske inte med saken att göra, men den gör sig grymt snygg i mitt barskåp.

 

Vänner,

 

Skål!

 

Och glöm inte:

 

När vi har druckit alkohol så kör vi inte bil, och ringer inte samtal till den person våra hjärtan klappar för.

 

 

Vintage 1991 Double Matured

Special Limited Edition

 

Denna flaska köpte jag på impuls för några veckor sedan. Jag var på bolaget för att införskaffa mig lite öl, och spanade som alltid in Whisky hyllan. Och där stod den. Hade läst mycket positivt om den på internet, och kunde inte motstå frestelsen. Dagen före hade jag investerat i Mackmyra Den Första Utgåvan, så jag var istort sett pank. Men köpte den ändå för 679 kr. 700 ml a´ 43%.

 

Den var så vacker. Kartongen, flaskan . Ja allt. Man ska inte gå in i en pyramid. Något sådant kändes det som. Nu några veckor senare kan jag dock inte hålla mig. Och varför ska jag det egentligen? Jag har ju inte köpt den för att den bara ska stå i barskåpet och skina.

 

Lagavulin (uttalas lagga-VOO-lin) har en historia från 1816. Whisky har dock producerats på platsen sedan tidigt 1700-tal. Lagavulin är gaeliska och betyder ”sänkan där kvarnen ligger”. Destilleriet ligger på Islays södra kust, bara en liten bit från ruinerna av Dunyvaig Castle.

 

Nu är det dags... Det känns lite högtidligt.

 

Färgen är vackert bärnstensfärgad, och redan när jag för upp glaset mot näsan för att lukta på det så slår sherry-doften till. Denna distillers edition har fått ligga på Pedro Ximenes sherryfat de sista månaderna, vilket ger den en klart oljig framtoning. Förutom Sherry så finns det även ett tydligt inslag av smörkola, jod och rökighet. Wow! Doften dröjer sig kvar i näsan på ett nästan finkänsligt sätt.

 

Och jag vet precis vilken låt som ska spelas till detta. Gus Blacks tolkning av (Don’t fear) The Reaper. Den är lika stämningsfull som denna whisky är.

 

Den är väldigt oljig. Komplex smak. Söt sherrysmak blandad med rökig torv. Den har en mjuk, smeksam framtoning och även om den självklart bränner ganska bra så är den inte lika brutal som till exempel Ardbeg. Om Ardbeg är en kampsport så vill jag snarare jämföra denna med en tryckare. Långsam och smeksam. Men nog  har den muskler nog. Det är den som för, och du kan bara följa med i en harmonisk dans bort till drömmarnas land. Eftersmaken är lång och utsökt. Torr, men ändå oljig.

 

Låtval: (Don’t fear) The reaper (Gus Black)

 

Betyg: 4@ av 5 möjliga

 

Anekdot: Så fort jag hörde talas om Lagavulin så visste jag att jag skulle älska den. Lagavulin... Ett mystiskt, sagoklingande namn.

 

Sammanfattning

 

Det är njutning att få smutta på den här. Särskilt som det idag är kallt och jävligt ute, och kylan biter sig in i min lägenhet. Med detta i kroppen är jag väl rustad att hålla kylan stången, och även att somna gott när det väl blir dags. Kan varmt rekommendera denna Whisky! För den som inte har provat rökig whisky förut så kan denna vara en bra inkörning, då den inte är lika påtagligt rökig som exempelvis Ardbeg eller Laphroaig.

(ard-BÄGG)

 

(Oog-a-dal)

 

De nämnde det med vördnad och respekt. Trots att jag var en färsking så förstod jag. Detta är inte vad som helst.

 

Jag hade svårt att välja. Laphroaig quarter cask eller Ardbeg Uigeadail. Laphroaig hade jag provat, men Ardbeg klingade ljuvare I mina öron. Jag valde att inte välja och köpte båda. Ett klokt beslut.

 

Jag väntade några veckor med att smaka på min Uigeadail. Jag ville inte skynda på det. Ville hitta den rätta stämningen och den rätta låten. En Juni-natt kom det. Det var en vacker fredag i Juni. Jag ville bara vara hemma och ta det lugnt, och plötsligt slog det mig att jag skulle prova den. Sätter på stereon på hög volym och sätter mig i soffan. Öppnar kartongen sakta och respektfullt. Tar ut flaskan och betraktar den. Det mörkgröna glaset. Den gudomligt vackra svarta etiketten. Om jag inte visste vad det stod på den så skulle jag tro att det var en flaska gift, för så ser det ut. Jag kommer aldrig slänga denna flaska. Den representerar en banbrytande punkt i mitt liv, före Ardbeg och efter Ardbeg, och den är verkligen så fin.

 

Sakta, sakta hällde jag upp 2 cl i ett glas. Betraktar färgen som är lite mörkare än gyllengul. Sniffar på det.

 

Påminner om Laphroaig, men den har något mer. En tyngd. Kraftfull pondus. Kraftig rök och havstång. Någonstans bakom detta kan jag hitta ett spår av de sherryfat som den lagrades på i slutet.

 

Pang! Det är som att få en saftig knytnäve i skallen. Detta är verkligen livets vatten. Den smakar som den luktar, fast i kvadrat. Allting annat du någonsin har druckit bleknar plötsligt, och känns väldigt mesigt. Den har en kraftigt rökig framtoning, och då menar jag inte bara att den är väldigt rökig. Den har muskler. Tänk er 100 kg bänkpress och omvandla det till rök. Det är Uigeadail! Eftersmaken är lika lång som den är rökig. Även här kan du förnimma de sherryfat som den har legat på.

 

Låtval: Waiting for the miracle (Leonard Cohen)

 

Betyg: 5 @ av 5 möjliga.

 

Anekdot: Alla som har haft den äran att få smaka av min Uigeadail har varit lika lyriska i sitt omdöme. Även ovana whiskydrickare har förälskat sig efter första sippen.

 

Sammanfattning

 

Detta är Whisky. Ska du köpa någonting någonsin så ska du köpa detta. Givetvis förutsätter detta att du kan uppskatta en rökig whisky. Även om du inte gör det, ge det en chans. Beställ in en på krogen och prova. Se sen till så att ni har 600 kr över, för risken är överhängande att ni måste springa till systemet nästa dag och köpa er en egen flaska.

 

Alkoholhalten ligger på 54.2, och därför kan lite kallt vatten i glaset vara nödvändigt.

 

En varning dock. Det finns en viss risk att ni aldrig någonsin kommer att kunna uppskatta en annan whisky efter att ni druckit detta mästerverk. Detta är helvetet i flytande form!

 

Vänner,

 

Skål!

 

Och glöm inte:

 

När vi har druckit alkohol så kör vi inte bil, och ringer inte samtal till den person våra hjärtan klappar för.

 

(la-FRÅJG)

 

Natten mellan den 4 och 5 December 2007 är ett religiöst datum i min värld. Min dåvarande arbetskamrat, med smeknamnet Dalton, introducerade då mig i whiskyns underbara värld. Den riktiga Whiskyn. Den som stavas med bara Y på slutet. Dittills utgjordes min whiskyerfarenhet av olika typer av blended såsom the Famous Groosee, eller budget varianter alá Lauders. (Även om jag fortfarande gillar Lauders, konstigt nog).

 

Vi var i Göteborg på firmafest, och kvällen avslutades sent på en Bishop Arms pub. Jag hade inte varit det minsta blygsam med alkoholen, och följdaktligen fick jag titta riktigt djupt i plånboken för att ens hitta den minsta slant. Dalton tog den lilla slanten jag jag hade, och förvandlade den till en Laphroaig. Vet inte hur mycket han la ut i mellanskillnad, men en bra slant måste det då ha varit. För det är jag honom evigt tacksam, och hoppas kunna återgälda till fullo en vacker dag.

 

Så fick jag då smaka min första Laphroaig. It was a hallelujah moment!

 

Den ser tidlös ut. Etiketten är klassiskt vit med gammeldags teckensnitt. Den kunde lika gärna ha varit 100 år gammal.

 

Torv. Det är vad jag känner när jag luktar på den. Lukten är inte klockren, det tar ett tag innan man kan lokalisera den riktigt. Sen känner man det. Det där! Jag är inte skicklig nog att kunna sätta fingret på vad det är, den där svaga, lockande doften som nästan göms bort av den fräna torven. Men den finns.

 

Sen smakar du den.

 

Rökig. Havssalt. Mera rök och en jävla massa torv. En klockren, ettrig liten tungviktare som bara maler på och aldrig ger sig. Den har en torr, tydlig evighetslång eftersmak som sakta rinner ner via halsen. Och den ger sig aldrig. Skulle Laphroaig vara en boxare som mötte Mike Tyson i hans stora dagar, så skulle Laphroaig spöa Tyson på ren envishet. Läste om någon som kallade den kompromisslös, och aldrig har väl ett ord passat bättre på någonting! Take or leave it. Leave it or love it. Drink it or spit it. Ni fattar. Här är det inte växande attraktion. Här är det stenhård knall och fall förälskelse på en gång. Älska den eller hata den. Det finns inget mellanläge.

 

Betyg: 4 @ av 5 möjliga

 

Låtval: The show must go on (Queen)

 

Sammanfattning

 

En riktig tungviktare som man bara måste prova på. Dricks med fördel utspädd med lite vatten, notera gärna lite. Prova er fram till vad som passar er bäst. Jag föredrar den ren, men de olika smakerna framträder bättre när du späder ut den. Experterna brukar späda ut Whiskyn till ca 20% när de provar dem. Jag föredrar det starkare än så, men då är jag ingen expert heller.

Vänner,

 

Skål!

 

Och glöm inte:

 

När vi har druckit alkohol så kör vi inte bil, och ringer inte samtal till den person våra hjärtan klappar för.