Det är många upprörda röster nu om nivån på den svenska äldrevården. Debatten startade för lite mindre än en vecka sen när det kom fram att personalen på ett boende i Halmstad i stortsett struntade i att ta hand om sina äldre. Vad som är sant i det, det vet jag inte. Självklart är det fel som begåtts, men vad gäller omfattningen så litar jag inte alls på den rapportering vi får av våra medier. Ingen rök utan eld heter det ju, så något har ju hänt. Jag är inte insatt så jag tänker inte uttala mig om det.

Däremot har jag efter ca 2 år av vikariat inom hemtjänsten och olika boenden en del erfarenheter som jag kan dela med mig av.

Jag har ju då jobbat en hel del på hemtjänsten i Burträsk. jag trivdes mycket bra där, både med personalen och med vårdtagarna. Personalen förtjänar allt beröm för det slit de lägger ner i sitt jobb, och för den omsorg de visar. det är inte alltid kul att jobba inom äldrevården. Jag har varit med om ganska mycket får jag väl säga, och det är inte alltid kul. Människor som inte kan sköta sin hygien stundtals, och gör ner sig. Då är det bara att bita ihop.Det är ett jobb som måste göras, och det går inte att smita ifrån. Säkert är att det alltid är värre för vårdtagaren än vad det är för en själv. Då gäller det att försöka hålla på deras värdighet så mycket som möjligt, och inte visa vad du egentligen känner.

Dementa personer som får sammanbrott och blir förtvivlade, aggressiva och förvirrade. Dessa får inte plats på demensboende, utan anförtros åt hemtjänsten. De tittas till flera ggr varje dag, men det räcker inte. De behöver ständig tillsyn. Gud vet vad de kan få för sig ibland. Och det är rent hemskt att se dem sitta där på sin stol ibland dag ut och dag in, och bara stirra in i väggen. Det är inte människovärdigt!

Vi hade en karl en gång som var väldigt svårt demenssjuk. Han började gråta ibland när han var ensam, och inte visste vart han var. Vi gick in till honom så ofta vi kunde, ibland på raster och försökte få en liten pratstund med honom. Det tycket han om, men resten av tiden var han ensam. Det kvällsschema vi hade gjorde att vi var tvungna att lägga honom ca 18.30-19.00, sen klev han upp ca 07.00. Serverades frukost, och sen satt han där på sin stol. Ibland hade man tid att ta med honom ut på en promenad, men det var kanske en gång i veckan.

Sen hade vi en gammal dam också en gång som var svårt demenssjuk, och som ringde på trygghetslarmet så fort hon lämnades ensam. När personalen på trygghetscentralen frågade hur det var med henne, så svarade hon att hon var ensam och rädd, och visste inte vart hon var. Det tog lååång tid innan hon fick en plats på ett boende.

Sen går det upp och ner. Vissa perioder hade vi det riktigt lugnt och skönt och hann med att sitta och prata med de äldre och ta med dem på promenader. Ibland så sprang vi in, fixade frukost och medicin och rusade vidare. Inte mycket till omvårdnad.

Och då var hemtjänsten i Burträsk ett bra ställe.Jag hör skräckhistorier om hur det är här nere i Varberg, där är det alltid superstressigt. Vi hade trots allt de flesta i ett och samma hus, sen hade vi flertalet gamla men pigga personer som bodde kvar ute i sina hus i byarna.

Ibland var vi grovt underbemannade. jag vet en arbetskamrat som bröt ihop efter en vanlig hård dag på jobbet. Så ska det fan inte vara.

Demenssjuka ska aldrig anförtros åt hemtjänsten, de ska ha plats på ett boende där de får den tillsyn de behöver.

När de är på sjukhus så skickas de hem snabbt som bara fan och sen är det hemtjänsten som får ta hand om spillrorna av det som en gång varit människor. Så ska det inte vara. De ska få tid att bli friska och återhämta sig.

Jag älskade att jobba på hemtjänsten och trivdes bra med det. Men det var hårt ibland.

Enligt mig finns det inget pris på bra vård. Sjukhus ska aldrig läggas ned, inte boenden heller. Det ska inte sparas. Kosta vad det kosta vill. Så pass mycket respekt ska vi ha för de som har kämpat hårt för Sverige i ett helt liv.


Hur ska vi nå dit då? Enkelt:


När du tar anställning inom riksdagen så säger du därmed upp att ha möjligheten att välja själv vart du vill ha vård och omsorg. Då får du bara söka inom det kommunala, dvs kommunala sjukhus och den kommunala vården. Det är inte mer än rätt och rimligt att de som fattar besluten själva få ta konsekvenserna av dem.

Det kommer att garantera att en högklassig vård och äldreomsorg.

Tror jag iaf.

Vad tror ni?

Jag sitter i fåtöljen som jag alltid har suttit i när jag är på besök. Jag har ett glas fin whisky bredvid mig som jag sitter och smuttar på. Slänger stundtals in ett nytt vedträ i kaminen. Går ut ibland och röker. Det kan jag unna mig under denna tid.

Sen går jag in och sätter mig i fåtöljen igen Och bara är. Fyller på med whisky. Tar mig kanske en öl så småningom.

Ja jag längtar till julen. För första gången sen jag var barn kan jag säga att jag verkligen ser fram emot julen. Nu har det dock inget med julklapparna att göra, nu ser jag bara fram emot att få sitta ned och ta det lugnt i några dagar och inte bry mig om något. Koppla bort jobb, skola och träning. Återhämta mig.

Julen firas hos farmor och farfar en bit utanför Sollefteå. Där tiden står stilla och man kan vara sig själv för en stund.

Det är faktiskt inte så långt borta.

Är en vilsen norrlänning som hamnat nere i Varberg på västkusten. Trivs mycket bra och är nöjd med mina val, men får sting av hemlängtan ibland. Bor sedan december 07 i min bostadsrätt i centrala delarna av stan, där jag har nära till allt. Jobbar som fönstermontör och har som främsta hobbys att komponera musik, lyssna på musik och skriva. Är som ni kanske förstått en entusiastisk whisky och öldrickare (utan att gå till överdrift förstås).

 

Om ni skulle prova någonting av vad jag rekommenderar, så är ni vamt välkomna att komma med kritik.

 

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag är en glad amatör, som hittills inte har några större kunskaper inom provsmakningens ädla konst. Just därför kanske det finns en större chans att ni hittar någonting ni gillar här hos mig.

 

Kära vänner,

 

Skål!

 

Och glöm inte:

 

När vi har druckit alkohol så kör vi inte bil, och ringer inte samtal till den person våra hjärtan klappar för.