Jag gillar Islay-whisky. Allting jag har provat därifrån hittills har vunnit min eviga kärlek och respekt. Jag tror helt enkelt att de passar min norrländska attityd: Älska mig eller hata mig, jag bryr mig inte.Ni får mig som jag är. För en person som druckit Bells vid en liten fjälltjärn en gång, så blir en rökig whisky som en dröm. För om man tänker sig att man sitter vid en fjällsjö med en kompis. Det är lugnt och fridfullt, och ni är de enda människorna inom några mils avstånd. Ni har promenerat med packning hela dagen. Ni är helt slut...

 

Inte fan är det en Macallan man vill ha då? Visst vill man ha en whisky lika vild som ens omgivning då? Alltså just en rökig whisky. Det är lite därför jag älskar rökiga whiskys. De påminner mig om frihet helt enkelt.

 

Caol Ila uttalas 'cull-eela', vilket betyder”Islays sund” på gaeliska. Hector Henderson grundade Caol Ila 1846, och det gjorde succé direkt. Framförallt blended industrin var som galna i Caol Ila’s whisky, så det var dit det mesta av de 700 000 liter som de bryggde varje år gick. Caol Ila har tre standard buteljeringar. Dessa är 12-årig, 18-årig och en Cask Strength. Även en 25-åring släpps med jämna mellanrum.

 

Den är ljust guldaktig till färgen. Doften ger ifrån sig fin rök och honung. En tydlig fruktighet, som jag bestämmer till sura gröna äpplen, finns också i tydliga inslag. Samman med detta rider en syrlig citrusdoft som balanserar allting. Mycket angenäm doft.

 

Till smaken så är det den kraftiga röken som dominerar. Den tar över dina smaklökar från första stund, och först när jag verkligen anstränger mig så lyckas jag även hitta de sura gröna äpplen som ingick i doftkartan. Så småningom hittar även ett tydligt inslag av nötter, men det är allt. Lite sälta finns förresten också med. Eftersmaken är lång och ganska torr.

 

Låtval: The islander (Nightwish)

 

Betyg: 2@ av 5 möjliga.

 

Sammanfattning

 

Jag förstår inte själv varför jag inte gillar denna whisky. Jag älskar ju rökiga whiskys annars, men denna faller mig verkligen inte i smaken. Den är inte dålig, men jag gillar den bara inte. Tycker den har för utvecklad röksmak. Det är många som prisar Caol Ila, och visst kan jag förstå varför, men jag själv kommer inte göra det. Jag vidhåller att röken tar över för mycket i smaken, och det gillar jag inte. Dock tycker jag ni ska prova den själva och komma till en egen slutsats om vad ni tycker om den.

 

Jag kommer ta en ölfri månad så ni vet. Anledningen till detta är att jag känenr att det har börjat bli lite väl mycket nu i det senaste.

Oroa er dock inte. Jag har halvklara recensioner av både öl och whisky som kommer upp sakta men säkert. Med detta kanske jag kan komma ikapp det jag har halkat efter med recensionerna.

Det var lite jobbigt att be om ledigt för att stå och köa för en Whisky. Jag var ute i god tid dessutom, en hel månad i förväg bad jag om ledigt för att säkerställa att det skulle gå. Så den 1 December stod jag utanför systemet klockan 08.00 för att stå i kö för att köpa en Whisky. Och jag var inte ens först på plats.

 

Men jag fick mitt exemplar och var nöjd över det. 678 kr för 70 cl. Jag lekte med tanken först på att inte ppna den, så att man kunde sälja den något år senare och kanske tjäna en slant. Men sen kom jag på att jag har fan inte köat för pengarnas skull. Dessutom tror jag inte att vinsten skulle ha blivit så stor. Några hundringar kanske, som mest en tusenlapp.

 

Den doftar friskt av ljuv vanilj. Vid sidan om vaniljen hittar du ganska klara dofter av smörkola och lite nötter. Även ett visst sherry-inslag finns, men det är såpass litet så att man verkligen får anstränga sig för att hitta det. Sen var det en doft också som jag inte kunde placera riktigt, men så plötsligt så stod det klart. Mandelmassa! Låter väl inte som någon optimal doft, men jag tycker den gjorde sig bra där.

 

Till smaken är den lätt fruktig. Även här finns det ett friskt vanilj inslag som följs åt av nötter och smörkola. Att de har döpt denna till Eminent Sherry kan jag inte riktigt förstå, då den knappt finns där. Är det en sherry-whisky man är ute efter så är det inte denna man ska köpa. Den är lite syrlig till konsistensen, och allting balanseras upp av ett citrusinslag.

 

Låtval: Luft (Dia Psalma)

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga

 

Sammanfattning

 

Mackmyra har någonting på G här. Jag gillar deras färdiga buteljeringar, och framtiden med lite kraftigare, rökiga whiskys ser grymt spännande ut. Men de slår mig inte med häpnad. Eminent Sherry är en trevlig bekantskap, men det är inte det jag längtar efter när jag kommer hem efter jobbet en Fredag. Mackmyra rider mycket på det faktum att det är svenskt, det är därför vi köper det till stor del. Jämförelsevis så kostar en 18-årig Highland Park 543 kr, och där snackar vi en grym whisky. Varför man då ska betala 678 kr för denna, om man bortser från att den är svensk, det förstår jag inte. Jag ångrar inte köpet, men skulle det inte ha varit en Mackmyra så skulle jag aldrig ha köat för den. Trist men sant.

Jag fick smaka ur Preludium 3 långt innan jag började intressera mig för Whisky. Då smakade det fan. Det var helt enkelt inte drickbart. Nu fick jag chansen för ett tag sen igen. Denna gång var det Preludium 4 som skulle provas. Jag gillar Mackmyras Whisky. Både Den första utgåvan och Special 01 har fallit mig i smaken, så det var intressant att få prova på lite yngre grejor när man vet hur det färdiga resultatet kan bli.

 

Och när man doftar på den så blir man postivt överraskad. Jag hade väntat mig råsprit med nån liten blommig ton kanske, men istället möts jag av ljuva dofter av sötmandel, vanilj och friska blommor. Så doften är angenäm, om än lite spritig.

 

Men sen när det är dags att provsmaka den så dör allt. Det är istortsett råsprit som man smuttar sakta på. Visst det finns en lite fruktig ton, och ett uns av jod, men det är smaker som ligger och lurar och inte märks direkt. Så tyvärr.

 

Betyg: 1@ av 5 möjliga

 

Sammanfattning

 

Katastrofdålig. Men det är ju Preludium serien vi snackar om också, alltså den whiskyn som inte var färdiglagrad. Jag kommer likt förbannat försöka få tag i en flaska så småningom, bara för att ha den. Givetvis samman med de andra delarna då också. Men att öppna dem... Det finns det ingen mening med.

 

David hade fått nåt tips om ett bra öl som hette Chimay. Fram tills dess hade jag istortsett bara druckit lageröl, och jag gillade inte riktigt mörka öl. Det var en Julikväll, och vi var lite spända. Men vi tog den första klunken under absolut tystnad. Smakade den riktigt. Vi sa inte ett ord, vi bara log i hemligt samförstånd. Jag räknar mina dagar efter det numera. Före Chimay och efter Chimay. Jag bryr mig inte längre om hur gammal jag var vid ett speciellt tillfälle, jag bryr mig bara om det var före eller efter. Chimay. Guden i mitt liv. Det är nu 3 år sen.

 

Jag älskar verkligen känslan av att hälla upp en öl i ett glas. Man är lika förväntansfull varje gång, och slås alltid över hur skönheten i en vacker öl. När skummet börjar stiga, det är då mitt leende brer ut sig. Ett stort lyckligt leende som snart ska släckas då jag tar första klunken. Chimay har en mörk kopparaktig färg, med ett högt poröst skum som sprakar inbjudande. Den är så fin. Jag blir lika förälskad varje gång jag häller upp den. Om jag aldrig hittar kvinnan i mitt liv, så vet jag då att jag alltid hade Chimay. Och det är faktiskt ett fullgott substitut. Okej, det går inte att ha sex med Chimay, men Chimay kan ha sex med dig. Det har den nämligen varenda gång du låter den rinna nedför strupen. Du får en invändig orgasm som få tjejer skulle kunna matcha att ge.

 

Chimay dricks med fördel ur ett litet, kupat glas som fokuserar aromerna. Den har en lätt fruktig doft, som spelas mot en ganska kraftigt rostad ton. Choklad märks också, liksom en viss beska. Allting i en underbar symbios.

 

Se för fan till att du inte nyss har ätit eller druckit något som skulle kunna förstöra smakupplevelsen. Det är ett helgerån. Smaklökarna ska vara neutrala, och bra musik höjer stämningen en hel del. Den smakar av mörka frukter, ackomponjerat av farinsocker och choklad. Den är även lite bränd till smaken i skymundan, och det är det som är det lilla extra i det här fallet. Helt underbar är den. Djupt fyllig och smeksam, och det är svårt att tro att den ståtar med en alkoholhalt på 9%, då den är förvånansvärt mild. Och ändå så kraftfull. Det är när du dricker den här som du verkligen förstår skillnaden på öl och öl. En Chimay räcker gott och väl för att jag ska vara nöjd med ölen en kväll, det behövs inga fler. Givetvis slutar det aldrig där, men det jag menar är att en Chimay motsvarar 4-5 vanliga öl.

 

Låtval: You had time (Ani DiFranco)

 

Betyg: 5@ av 5 möjliga

 

Sammanfattning:

 

Kommentar överflödig. Köp bara. 27.60 för 33 cl, men det är det värt. I detta fallet är det till och med prisvärt, så bra är den. Jag köper inte Chimay ofta, bara vid lite finare tillfällen. Chimay ska för mig aldrig bli en vana, utan en belöning. Det ska vara speciellt att dricka Chimay. Och det är det också.

 

Sofia och jag satt och drack hos mig igår. Efter att ha tagit oss en motherfucker så tyckte vi att vi behövde lite gott också. Gärna med mycket sprit. Så jag blandade ihop en drink på impuls. Den blev riktigt jävla god faktiskt!

Detta är beräknat för två personer

Du behöver:

4 isbitar
2 mått Gin
1/2 mått citronsaft
1/2 mått Cointreau
1/2 mått Galliano
1 mått Baccardi Lemon
1 mått Lime Cordial
Soda
Grenadin

Skaka Gin, Citronsaft, Galliano, Baccardi och Lime Cordial i en shaker tillsammans med isbitarna
Fördela detta i två st Highball glas. Fyll på med soda efter behag. Tag grenadin och häll i en lagom skvätt. Njut av färgskådespelet som blir. Toppa sen med Cointreau högst upp.

Jag gillar amerikanska öl. Efter Red Seal Ale och Brother Thelonius så är jag frälst. Säga vad man vill om jänkarna, men de kan brygga öl.

 

Till färgen är den grumlig, med lite gult inslag. Skummet är sådär, inget att hetsa upp sig då det faller ihop nästan direkt. Den ger ett betydligt tjockare intryck än vad den faktiskt är.

 

Första sniffet: Malt och humle. Humledoften är ganska kraftig, och med en dragning åt det beska hållet. Det är som ni då kanske förstår humlen som dominerar, men du kan också hitta en strimma av frukter, som rider rätt så bra tillsammans med det övriga.

 

Den är fyllig till smaken, och välbalanserad. Humlen som utlovades i dofterna kommer till sin fulla rätt och blandar sig med malt och en viss fruktighet i eftersmaken. Det jag saknar är dock lite beska i det hela, som kan ge den lite mer pondus. Just nu tycker jag den slinker ner i haslen utan att lämna några större intryck. Missförstå inte, jag gillar smaken, men den skulle ha varit godare om den hade lite mer styrka.

 

Låtval: Eagle Fly Free (Helloween)

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga

 

Sammanfattning

 

5.9% alcohol och 17 kr för en flaska på 33 cl. Det är en god öl, det finns bättre. Jag köper mycket hellre en Leffe Blonde för en krona mer. Den är dessutom ett av världens bästa öl. Men Liberty Ale är bra. Gillar du ljusa lager så kommer du att falla som en fura, då den påminner en del om lageröl. Här får du dock med lite mer smaker och framförallt en högklassig Humlesmak. Gillar du mörka öl... Det finns bättre.

 

Systembolaget kommer att struktureras om inom några år. Större fokus på volym och mindre på tillfälliga släpp. Dock kommer antalet tillgängliga artiklar att vara detsamma. Som jag har förstått det så gäller det först och främst vinutbudet.

______________________________________________________________________________________________

Ardbeg levererar! Som svar på Bruichladdichs "Octomore", som är världens rökigaste whisky med en ppm halt på 131, så släpper Ardbeg nytt!

Ardbeg Supernova kommer att ha en ppm halt på 100, vilket är dubbelt så mycket som de brukar ha. Vi som dricker Ardbeg vet ju hur rökiga deras ordinarie är, återstår att se hur detta slutar då. Jag är sugen!

Ardbeg Supernova kan för tillfället bara köpas från Ardbegs nätshop, och bara om du är Ardbeg medlem. Max två flaskor per medlem.

Har införskaffat mig komplett uppsättning olika glas nu äntligen. Dyrt var det, snuskigt dyrt rent, men skönt att äntligen ha det.

Nu väntar jag bara på kronan på verket... Mina 2 st Chimay ölglas som snart ska dyka upp. Mycket fina öl kräver mycket fina glas.






Jag jobbar fortfarande med att skriva ikapp mig på recensioner sen ca en månad tillbaka. Men ta det lugnt, det kommer.

Under tiden vore det kul om någon kom med något förslag på någon öl jag ska prova? Eller drink? Eller något som inte innebär att jag måste köpa en flaska på bolaget för några hundra kr?

Va int blyga!

En tjeckisk öl som jag aldrig har druckit förut. Premium Dark låter ju som någonting i min smak, och tjeckerna är duktiga på att göra öl. Det bästa de har åstadkommit enligt mig är Zlatopramen Half’n’half, som det snart kommer recension på.

 

Den har en tjock, svartbrun färg med ett poröst skum som har en jämn höjd och en brunaktig ton. Den liknar en stout, vilket enligt mig inte är bra. Tack och lov så dömer man ju inte öl efter utseendet.

 

Den har djupa aromatiska toner av mörk choklad, och en rostad ton. Lite kaffeaktig också, men inte utmärkande. Doften är fin och fyllig, och jag har svårt att sluta lukta på den. Det är nånting med dofterna av mörka öl... De är underbara. Kan ingen göra doftljus som luktar som mörka öl? Wow det vore underbart att få lukta på detta jämt.

 

Kaffe, mörk choklad och fudge. Hyfsad beska och lite söt malt. Mycket bra, men lite för svag. Gör den lite kraftigare så har man en riktigt, riktigt bra öl. Just nu är den bra, men inte mer.

 

Låtval: Romeo and Juliet (Dire Straits)

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga.

 

Sammanfattning

 

Den är för svag. Smaken är bra, men jag saknar kraften som riktigt bra öl har. Denna känns som en folköl. Prova den med mörk choklad till, då kompletterar den riktigt bra.

 

Duvel var den andra belgiska ölen vi drack. Uppmuntrade efter vår blixtförälskelse i Chimay så var det dags för Duvel nästa gång. Duvel gillade jag inte speciellt mycket just då, vill minnas att jag tyckte den var på tok för bitter och besk för min smak. Det var dock länge sedan, och många öl har runnit ner i strupen sen dess, så nu kör vi igen!

 

Duvel lanserades 1923 under namnet Victory Ale. Inspirerat av engelsmännen så var målet att få fram en pale ale liknande öl, dock med sin egen karaktär. Det tog 5 år av experimenterade innan receptet blev det rätta. När arbetarna bjöds att smaka så var det en herre som sa ”da´s nen echten duvel” (det var mig en riktig jävel). Och så fick den sitt nuvarande namn. Den bryggs av Brouwerij Duvel Moortgat NV.

 

Jag inviger dessutom mina nya ölglas idag, vilket känns skoj. De är rätt så små, men de passar sitt syfte bra. Till färgen är den gyllenblek, nästan lite cideraktig till utseendet. Skumkronan tornar upp sig direkt, men sjunker snart ihop tyvärr.

 

Den har en förvånansvärt svag arom. Humlen finns dock där liksom en liten söt maltig ton. Den är lite bitter till doften också, men inte så att det stör. Det är det enda jag lyckas lokalisera ur detta kraftpaket.

 

Jag säger bara en sak: Humlebeska! Duvel är fylld av humle som balaneras upp av beskan och en rund maltighet. I eftersmaken kommer ett fruktigt citrusinslag in, vilket tar bort den värsta udden av humlen. Den är kraftfull, och med en lång och förvånansvärt mild, generös eftersmak. Själva smakupplevelsen kan sammanfattas som att du fylls upp av hela smaken, och att den håller i sig längre än vad man väntar sig.

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga.

 

Låtval: Black Sabbath (Black Sabbath)

 

Sammanfattning

 

En öl med lite krut i. Inte för mesar. Jag gillar den själv, men har varit med om bättre. Dock tycker jag helt klart att den är värd ett köp. Jag kommer själv köpa den fler ggr, men den är inte lika bra som andra belgiska öl. Men bjud hem grabbgänget och ladda upp steron med lite brutal hårdrock och drick Duvel till. Det kommer jag att göra så snart som möjligt. Alkohol 8.5%. Pris 23.30 kr.

 

 

Whisky

BenRiach Single Malt Dark Rum Finnish: En 15-åring som verkar intressant. 549 kr.

BenRiach Single Malt Peated Madeira Finnish: En 13-åring som jag har hört mycket gott om. Kostar 469 kr och kan såldes vara mycket prisvärd. kanske blir ett köp av bägge två? Ekonomin får utvisa.


Öl


Slottskällans Decennium Bocköl: Sötma, malt, smörkola och honung märks bland smakerna. 33 cl för 17 kr.

Sierra Nevada Celebration Beer 2008: Smakrik beska med inslag av apelsin, örter och pomerans. Gillar inte deras andra öl, men ska ge denna en chans.

Första gången jag drack Hell var med brorsan sommaren 06. Då protesterade jag efter de första klunkarna, men sen tystnade jag och njöt. Det krävdes att smaken skulle gå in i strupen ordentligt för att man skulle uppskatta den. Nu har jag inte druckit Hell på säkert ett och ett halvt år, så detta ska bli spännande.

 

Såfort jag öppnar flaskan så rusar skummet till och vill komma upp. Snabbt fram med glaset och häll upp. Skummet är härligt vitt och fluffigt och tar upp majoriteten av glaset innan den lägger sig rätt så snabbt. Hell har en djupt gyllenbrun färg, och är inte alls lika klar som lageröl annars brukar vara. Det ser väldigt lockande och jag får associationer av en fjällstuga en skön sommarkväll. Gärna på en altan.

 

Det första jag hittar bland doften är den kraftiga humlen som nästan dominerar ölen. Humlen följs åt av en aromatisk beska som i sin tur ackomponjeras av ljust knäckebröd och frukter. Jag tycker den är svårsmält, det måste jag erkänna. Inte så att jag inte gillar den, utan snarare att jag tycker de utmärker sig så mycket mot för andra öl. Vilket förstås bara är bra.

 

Törstig idag. Beskan är grym verkligen. Den utmärker sig hela vägen från start till eftersmak med en aggressiv ton som aldrig ger sig. Det ljusa knäckebrödet hittas också på en gång, liksom humlen förstås. Även om humlen får mindre smak än jag räknat med efter den saftiga doftuppvisningen. Smaken är verkligen kraftig och den gör sig ständigt påmind, vilket skiljer den från många andra lageröl som kan vara ganska anonyma. Hell är inte blygsam, utan för ett jävla liv. Du är alltid medveten om att du dricker en Hell.

 

Betyg: 3@ av 5 möjliga

 

Låtval: Highway to hell (AC/DC)

 

Sammanfattning:

 

Hell växer för varje klunk du tar. Första tredjedelen är den kritiska för de som inte är van den. Risken finns att du svär över hur den smakar, men håll ut! Jag lovar, plötsligt gör den för din strupe vad guld gör för din plånbok. Hell dricker jag gärna på sommaren, som första öl innan man ska ut och regera krogen. Den rockar verkligen din värld när du dricker den vilket sätter sin prägel på resten av kvällen. Hell regerar! Dock lite dyr (22.30 kr a’ 50 cl) tycker jag. Alkoholhalten ligger på 5.1%.

 

Nu är jag tillbaka från min ledighet och siktar på at fortsätta i samma takt som förut. har grymt många recensioner att skriva, men får ta det i den takt jag hinner då jag även skriver annat.

Men men, på fredag kommer nya recensioner!

Nu börjar vi komma in på riktiga grejor. Chimay var det öl som verkligen lärde mig att det är skillnad på öl och öl, och att det lönar sig att betala lite mer. Det är nu två och ett halvt år sedan, men jag har aldrig druckit Chimay Röd förut. Jag älskar Chimay Vit och ber mina böner till Chimay Blå.

 

Chimay tillhör genren Trappisteöl, och bryggs av klostret Notre Dame de Scourmont som har funnits sedan 1850. 1862 kom bryggeriet igång, och man har producerat utan avbrott sedan dess. De producerar 3 tämligen starka öl, vid namn Chimay Röd, Chimay Vit och Chimay blå. De har en alkoholhalt på 7, 8 och 9%. Den blå, med alkoholhalten 9%, fungerar alldeles utmärkt att laga då den fortsätter att jäsa i flaskan.

 

Jag har letat som en tok efter Chimay Röd, och även tänkt tanken på att beställa hem. Det har dock aldrig blivit av, så föreställ er min lycka när jag går in på systembolaget just innan Umeå och hittar en gigantisk ölavdelning. Och där stod den. Självklart kunde man inte så emot.

 

Den är klart djupbrun till färgen, med röda toner. Skummet är halvhögt och kompakt, men sjunker dock ihop ganska snabbt. Jaja, man kan inte få allt här i världen. Det ska nämnas att skummet sjunker på ett värdigt sätt, utan att lämna snötoppar efter sig, vilket är ett plus.

 

När man luktar på den så slås man på en gång av komplexiteten. Det är inte enkelt att skilja ut dofterna här, de har nästan gjorts till en egen doft i sig. Anstränger man sig dock bara litegrann så hittar man ganska snart en klar fruktig ton med drag av malt. Vid lite djupare tag så hittar du en bränd, rostad ton som åtföljs av ett inslag av mörk choklad. Allt detta tillsammans bildar i sin tur någonting som bäst beskrivs som en doft av karameller, och det är mycket angenämt.

 

Jag ska äntligen få smaka den. Det känns lite pirrigt, som första gången man hade sex ungefär. Okej det är kanske inte lika högtidligt, men ni förstår ändå. Jag har helt enkelt längtat efter att få dricka denna öl, och efter en lång väntan så händer det äntligen.

 

Det första du märker är den djupa beskan, som går som en röd tråd från början till slut. Beskan balanseras upp av torkad frukt och rostad aromatiska toner. Jag har lite svårt att vänja strupen vid smaken, den är svår att greppa riktigt först. Men det är bra, det är mycket bra. Så småningom så kommer även den där ton av mörk choklad som jag har väntat på. Den brukar komma när det finns rostade smaker. Och den fulländar det hela.

 

Låtval: Thank You (Dido)

 

Betyg: 4@ av 5 möjliga.

 

Sammanfattning

 

Det är såna här öl som gör livet värt att leva. Så bra, och så personligt. Man kan inte annat än imponeras av hur munkarna kan göra 3 öl som är så lika varandra, men som ändå har helt unika personligheter. Chimay Röd är inte min favorit bland Chimay-ölen, men det är grymt bra ändå. Rekommenderas till dig som kan uppskatta ett öl med en underbar beska och en hel drös med olika smaker. Utmärkt som sällskapsöl. Kostar 23.90 för 33 cl.

 

Vänner,

 

Skål!

 

Och glöm inte:

 

När vi har druckit alkohol så kör vi inte bil, och ringer inte samtal till den person våra hjärtan klappar för